Expedition South East Fury: Mötet med Belsebub på Mongoliska ambassaden

Ok, blogginläggen har inte haglat tätt den senaste tiden. Vi vill dock avsäga oss allt ansvar för detta, internetcensuren har varit hård i Kina och på Transsibiriska lyste internetcaféerna med sin frånvaro. Med det sagt...

Som ni säkert förstår, om inte annat på att vi nu kan använda å, ä och ö i vår text, är vi nu tillbaka på svensk mark. Sen sist har vi lyckats ta oss upp genom Kina, genom Mongoliet och vidare över stora delar av Ryssland. I Shangri-La, varifrån ni hörde från oss senast, fick vi bekanta oss med den tibetanska kulturen, snurra på bönekvarnar och trängas med böneflaggor och jakar (eller grymtoxar, som de också kallas på svenska). Från sen vinter/tidig vår som rådde i Shangri-La åkte vi mot Tiger Leaping Gorge bara 10 mil längre söderut där sommaren var i full blom. I Tigersprångsklyftan är det vandring som är grejen och vi fick oss en hel del minnesvärda avtryck på näthinnan där vi vandrade runt bland snöklädda toppar och djupa gröna dalar. Innan vi åkte tillbaka mot Kunming besökte vi Lijiang, ännu en turisttät men mysig stad i stil med Dali.

Den 3 maj äntrade vi tåget mot Beijing, en 48-timmarsresa som kantades av rökande kineser i det rökfria tåget, harklande från alla håll och kanter, nudelsoppor och passage genom betonggråa miljonstäder man inte visste fanns. I Beijing började vi med att besöka IKEA, satt i soffan Karlstad, åt köttbullar och Delicatoboll, köpte Singoalla och salta sillar (lugnade hemlängtan som börjat infinna sig). Planen var sedan att hinna avverka de största sevärdheterna på de fem dagar vi hade framför oss i Beijing, något som Mongoliska ambassaden satte P för. Det visum vi trodde skulle vara en bit kaka att ordna blev istället det mest tids- och tålamodskrävande. Det hela är en lång historia, men personal som endast pratar mongoliska och dessutom besitter ett obarmhärtigt hat mot människor, kineser som tränger sig som om det inte fanns en morgondag, godtyckliga öppettider och total avsaknad av arbetsmoral resulterade i att vi var på håret att inte få vårt visum i tid för avgång med tåget. 3 av 5 dagar tillbringades i ett ångande moln av desperation vid och kring ambassaden och Kinesiska muren får vänta till nästa besök, men lyckan när vi hade visumet i handen på tisdagskvällen var obetalbar. Vi firade med Pekinganka och panikhandling inför avgången tidigt nästa morgon. Vår resa med Transsibiriska järnvägen avhandlas i nästa inlägg...